Exempelvis är det ytterst viktigt för oss med pride och medvetenhet om sexualiteter och könsidentiteter/uttryck samt att göra det till en norm att tänka på dessa saker, både för att kunna bemöta våra konventsbesökare på ett riktigt sätt och för att hålla en god stämning i arrangörsgrupp och förening där dessa element är vanligt förekommande. Detta är den punkt jag kommer demonstrera i resten av mina svar. Ett annat exempel jag gärna vill lyfta är vårt demokrati-arbete för att motverka någon form av toppstyre. I föreningens tidiga år var det ofta att en person (föreningsordföranden) styrde, och resten av föreningen hängde med för ”de i styrelsen vet nog bäst”. Det ledde varken till bra stämning eller bra event. Därför har vi jobbat mycket med andra sätt att kunna föra fram sin åsikt än att ställa sig upp under ett möte, men också att göra föreningen en mer öppen och vänlig plats där folk ska kunna våga föra fram sin åsikt. Vi har också rullande mötesordförandeskap där andra medlemmar, i synnerhet de som sällan leder diskussionen, får hjälp med att lägga upp dagordning och hålla i planeringsmöten och få en inblick i de sysslor som annars styrelsen skulle dominera. Vi arbetar också mycket i arbetsgrupper med olika ansvarsområden för att alla som kan ska kunna ta ansvar och genomföra projekt. Vi har också ofta så kallade ”bondings” där vi umgås och ser till att arrangörerna inte är främlingar för varandra.
I vår förening är en majoritet så kallade ”normbrytare”. Vår förening och vår besökarkrets omfattar alla tänkbara identiteter och sexualiteter (och avsaknaden därav), detta har varit uppenbart sedan föreningen grundades. En grupp nyare arrangörer betedde sig dock mycket illa på ett konvent vi höll i för ett par år sen och plötsligt hade fem arrangörer på raken felkönat en transgender stambesökare hos oss. Då insåg vi att vi börjat få in människor för vilka det inte var lika självklart att inte anta cis-hetero-normen, och insåg att vi behövde jobba också med just denna punkt.
Självklarheten i att alla ska kunna mötas kring sitt gemensamma intresse i vår förening och på våra event helt på sina villkor oavsett om detta innebär ett normbrott. För Yousei-Kai är det självklart att alla ska få vara med, men det är inte alla som är medvetna eller informerade kring den mångfald av uttryck som finns i vår verksamhetsgren. Vi vill inte ge oss förrän detta är uppnått.
Före våra diverse program i likabehandling hade vi ingen vidare sammanhållning, och stämningen kunde vara både elak och sexistisk, tyvärr synnerligen de första åren när föreningen hade män i fronten. Detta sitter fortfarande kvar (i dagsläget innehas 4/5 styrelseposter av personer som identifierar sig som kvinnor, men vi hade flera år när denna siffra var 5/5) och en kvinnoperson har lättare att få ett förtroendeuppdrag i föreningen. Däremot är föreningen på det stora hela en mycket behagligare och mer tolerant plats där ingen hindras i sitt intresse eller arbete på grund av exempelvis fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, kön/könsidentitet, ålder eller sexuell läggning. Jag brukar säga att jag vill att trots att vi alla är unga så vill jag att vi beter oss som proffs och inte låter olikheter i personlighet komma mellan oss och det vi alla är där för. ”Jag ber er inte vara bästisar, jag ber er göra ert jobb.” brukar jag köra med vad gäller konventsarrangerande, och vi har funnit att det funkar mycket väl för oss.
Håll fast vid det. Särskilt om ni har en liten minoritet Mycket Upprörda människor som inte alls tycker det behövs talas om likabehandling, för det behövs nästan alltid, även om man tycker att man är öppen för alla och behandlar alla lika etc. Gör en gemensam plan med ett syfte och ett mål och håll fast vid det i den mån det funkar. Om ni kan, sätt upp delmål, eller en plan över tid. I allmänhet, försök att låta bli att göra saker personliga. Ingen förening behöver påhopp eller mobbning eller utfrysning. Det leder inte till någonting förutom skit.