Vi har en pågående satsning att utöka intresse för föreningsarbete i förorten där vi själva kommer från, med hopp att expandera vidare till våra grannar. Vad vi hoppas att göra är att eventuellt ha en mer central station för våra medlemmar där det inte blir en division mellan förortsbarn och dem från stan, utan en mötesplats där det läggs mer vikt på tankar och idéer än ursprung och bakgrund. Vi har även märkt att unga tjejer är bekvämare runt kvinnliga ledare o vice versa, därför vill vi även utöka vårat antal kvinnliga ledare så att det ska visas att alla är välkomna hos oss, vare sig det gäller kön eller nationalitet.
Vi är själva uppväxta i ett mångkulturellt område, så att alla ska få höras och ta lika mycket plats är något som alltid har varit nära oss, och alltid kommer att vara.
Det som driver oss är att vi alla fått känna den beska smaken som kommer med utanförskap. Särskilt har vi märkt hur föreningsarbete är något som är övervägande bland vit medelklass. Något som behöver en drastisk förändring, då barn i förorten är minst lika beroende av dessa slags aktiviteter, om inte mer.
Jag kan inte säga att alltför mycket har förändrats, då det har varit en del av vår ideologi sen början. Det har dock hjälpt oss öppna upp ögonen mer för hur underrepresenterade unga kvinnor är och har fått oss att vilja göra något åt saken.
Tålamod och öppenhet. Kanske en person i första början inte verkar ha rätt idéer men ibland kan kommunikation vara vad som står i vägen. Kulturskillnader gör kommunikation till något mycket mer komplext än vi förväntar oss, o då menar jag inte bara mellan svensk och invandrare. Har man två olika sätt o tänka, kommer från två olika platser där människor uttrycker sig på olika sätt, kan det ta lite längre tid att förstå varandra ibland. Men ibland lönar det sig på sätt man aldrig förväntat sig. Tålamod.